Sida:Linköping Weckotidning 1793.djvu/187

Den här sidan har korrekturlästs

förifra Er ej så mycket: Ni torde hafwa orätt — Förblindad af Er utwärtes skönhet och grannar klädnad tror Ni, at jag bör anses för ringa och föraktelig endast derföre, at jag icke är så präcktigt klädd som Ni; men twärtom — Den förmon, at pråla i en glänsande yta är icke min lott, men deremot äger jag en mera skattbar fördel, hwilken Ni måste sakna: jag gifwer ju ifrån mig en behaglig luft? och dessutom är min prydnad anständig och snygg. Hörmodas då icke öfwer den enda ringa förmon Ni besitter och tro ej at mit umgänge är Er wanhederligt; utan lär Er weta, at utwärtes fägring och dyrbara grannlåter icke förskaffa någon wärklig och waraktig heder; ty förståndigt folk hafwa mera afseende på de inre egenskaperna, hwilka, om de ä'ro goda och ädla, alltid äro mer intagande och älskanswärda. — Hon hade rätt: — Någon tid derefter kom en Herre spasserandes i Trädgården: Han nalkades Ros-qwarteret, tog utan betänkande den täckta Narcissan, hwars wärde han kände, då den stolta och högmodiga Tusenskönan med förargelse och blygd såg sig blifwa qwarlemnad.


Ödmjukhet

är alltid en lysande Dygd. När den storpockande ingen ting kan uträtta, blifwer alltid den sediga Ödmjukheten af alle förnuftige hörd och belönt. Likwäl har hon både hemliga och uppenbarliga fiender, hwilka söka göra hänne både löjlig och förhatlig. Men, Hon öfwersätter sig dock sådane småsaker, emedan det är emot hännes art och