ärofullare titel än den som är grundad på Furstars högmod och millioner menniskors olycka.
En man som förwärfwar sig sina underhafwandes wördnad genom godhet, lefwa i sitt hus snarare som en Prints än såsom en enskild – Han älskas, hans befallningar emottagas med tilgifwenhet, och en allmän täflan at wärkställa desamma, är deras erkänsla och hans belöning.
At försäkra sig om en menniskas godhet, bör man undersöka, om den härflyter utaf en wärckeligen god god naturel, af god blod, om den håller strek wid sjukdom och hälsa – i medgång och motgång – emot högre och lägre. Ty om godheten förändrar sig uti någondera händelsen, så kan den icke anses anses annorlunda än såsom en hastig själens öfwerilning, förorsakad utaf en ny tankarnes inflytelse, eller såsom en wärkan af blodets omlopp, stundom lättare, ståndom trögare.
Eljest, fastän de goda och ädelmodiga äro så få, och förtjäna ju mycken högacktning framför totaliten, at man kunde med skäl tro dem härstamma ifrån et ädlare släckte; så är dock likwäl naturens en och den samma, drifwen af lfka wärkningar, försedd med lika egenskaper — men upbrukad och förbättrad igenom upfostran. Watten är et flytande ämne, både winter och sommar, både när det är til is förwandlat eller när det befucktar och wederqwecker jorden. — Likaså med menniskohjertat – det wil utwidga sig – känna dygden – älska nästan: Men när inneslutes innom sig sjelf – lemnas åt sin medfödda onda böjelse – saknar uplysning och goda efterdömmen; så får det smak för den förderfweliga egenkärleken – för egna nycker – för kallsinnighet emot medmenniskor: Lika såsom den eljest goda naturen wore bottenfrusen och aftynad uti sina wärckningar igenom någon emotstridande kraft. Hwilken stadnar qwar i ödemarken? Ingen, ty där finnes icke annat än bittert watten. Menniskor och alla Creatur söka det friska.
Den som är upriktigt god, nöjd mee sin lått, bär et fullkomligt förtroende til det Högsta Wäsendet, uti hopp om en ärofull odödlighet – den, säger jag, beskådar alt det som oss omgifwer, med et kärleksfullt
