Til Jovis stålta Thron när Offer skulle bäras,
Och på sin walda Fest Han skulle nitiskt äras,
Så strömmar flockwis fram at Honom dyrkan gje
Ett Folk af eldadt bröst; förmätne! kom och se.
Lycaon Gudlös, wild i ilsklig yra rasar,
Och ej Olympens Drott at dristig smäda, fasar;
Men med en hånlig mine dess dyrkare beler,
Och på dess rena nit med wrånga ögon ser.
Men Jofur, då hans swek och smädan blefwo sporda,
I wrede stiger ned, och börjar såleds orda:
Hör du förmätna själ! hwad har du mig bestridt?
Min dyrkan. Tror du wäl at du får lefwa fridt?
Nej håll du smädare! och hämden billigt fruckta,
Se! blixtens wrede bloss din djerfher ärna tukta.
Will du Religion dess lagar och dess bud
Ej akta? Icke mig som är din swurna Gud?
Så skall, Typhoeus lik, utaf min hämd du krossas
Och åskans skarpa spjut uppå din hjessa lossas.
At et så alfwart hot han tyktes ändtlig få
Ett styng. Nu til förswar han börjar tala så:
Du Gudars Kung! tillåt, at säga som jag tycker:
Religionens helgd, den är ju blotta nycker,
Ja, jag bedyrar, at den hör mig intet till,
Nej, den får Clericiet ju sköta bäst det will.
Likwäl jag undanber: Jag Orgia will fira,
Och slawisk dyrkan gje wid Gudens wåta Spira.
Då säger Jupiter, af slika uttryck wred:
Det kan ej annat ske du måste störtas ned.
Men när Lycaon såg, at Jovis wrede lågar,
Att längre stå emot han äntlig då ej wågar.
En swartsjuk Ambition, at icke synas sämst
Bland alla, saker war, som wärkade förnämst.
Han skulle då, fast sent, på Gudens Altar bära
Et ångradt Rökwerk; Men - här fick man annat lära
Ty då Lycaon kom, så blef et annat ljud:
Lef lustigt hwar och en! jo, lyd man mina bud.
En Orgia då blef, som sagt war riktigt firad
Och denna glada Fest med skrik och dunder zirad.
Än wäkte man et stoj, emellanåt man drack,
Än man förnöjer sig med annat nedrigt snack.
Sida:Linköping Weckotidning 1793.djvu/48
Den här sidan har korrekturlästs