Orsaken, hwarföre wissa menniskjor tala mycket, är at de tala blott af minnet.
Twänne Officerare, den ena född i Bajonne – den andra i Limoges, som skulle till Ludvig den 12 aflägga berättelse om händelserna och följderna af ett fältslag, gjorde Konungen ganska ledsen igenom deras egna afwoga reflexioner i krigskonsten, den de icke förstodo. Ludvig för at derpå göra slut, frågade Bajonnaren: Huru bär man sig åt i Er stad at få goda skinkor – och Ni, sade han åt den sednare utan at wänta på den förras swar, säg mig, hwarifrån får man de bästa Castanier?
En man som hade gift sig med et stumt Fruntimmer, önskade intet högre än at hon måtte kunna tala. Läkrarne, af stora skänker wundne, anwände all deras wetenskap, och det lyckades dem, at Frun började at tala. Denna egenskap tiltog dagligen, så at hon snart tog sin skada igen, för all den tid hon warit stum – talade oändeligen och utan uppehåll. Mannen som började ledsna öfwer hännes myckna pladder, bad Läkarne göre hänne stum igen. – Ach, swarade de, wi hafwa haft största möda i werlden at få hänne at tala, men at nu göra hänne mållös igen, öfwergår all wår Wetenskap – Det endaste medlet är, at göra Er döf. Ett anbud som mannen gjärna emottog.
En man beskref en Abbé för et Fruntimmer – Den förbannade Abbèn, sade han tiger aldrig. – Jag war en hel timme hos honom – en stark hosta med skrik och åtbörder anföll honom. Fru . . . Er Cousine som ock war närwarande tog denna tiden i ackt, at berätta allt hwad hon wisste. Abbèns hosta och Fruns prat, beswärade så högt mina stackars örhinnor, at jag war rätt glad, at med någon hörsel i behåll. få skilja mig ifrån detta stoijande sällskap.
Skrif-Klåda.
Änteligen kan Linköping äfwen skryta med egit Weckoblad. Man wäntar hela weckan med otålighet på Lördagen och dess tidning – den kommer – man – läser – blir rörd – ty man har i flere blader fått bereda sig til den tilstundande Sabbaten med upbyggeliga
