Sida:Linköping Weckotidning 1793.djvu/72

Den här sidan har korrekturlästs

bryter emot den sunda Critiquens reglor och förbyter det wackra namnet af Granskare, uti det af en usel häcklare och tadlare.

Woltaire, denne allmänt såsom klok man erkände Woltaire, beskrifwer desse sålunda: ”Man måste låta desse små Wers och critique-makare (aboyer) eller som man det will öfwersätta, skrifwa fritt. Man skulle göra sig lika löijelig med dem, om man förlorade tiden at swara dem, eller at läsa deras critiquer: Men när det angår betydeliga saker, måste man ibland, för sanningens skull, nedlåta sig för at förwilla desse förackteligaste menniskors osanningar: Man är skyldig sanningen, at förswara henne emot den skymf de wilja henne tilfoga, ach hwad kunde wi icke gå långt! Hwad för sköna Arbeten skulle icke framkomma! om Herrar Critici, hwilka uphäfwa sig til Dommare, besinnade sig något litet, innan dommen fälldes! Om de med sagtmodighet och godhet rättade en ny begynnare, — icke i början förqwafde den i själen uptände eld, hwilken uti födslen warit, likasom hos dem sielfwa, en liten gnista. Men deras egen oskicklighet, elaka hierta, skrifklåda, wälld eller afund, göra, at de willja Lysa öfwer andra — icke tåla någon jemte sig — och det går som med den unga Konstnären, hwilken förtryckt uti Fäderneslandet, reste bort i främmande Land, förkofrade sig i tysthet med samma Förnufts gåfwa som i Fäderneslandet, och wann snart priset, heder och förtjänsten af alla sina hemmawarande Ämbetsbröder. Så mycket ondt kan en illa afpassad critique åstadkomma.”



Bättre sent än alldrig.

Min Herre.

Uti Norrköpings Tidningar genomläste jag Ert