Men sällan sämjas twänne djur,
Som äro utaf Katt-natur;
Blodsbandet snart kan slitas:
De twänne Syskon lika så
De wille hwar om Osten rå
Och började at bitas.
Ej annan utwäg war här nu,
Än klyfwa Osten midt i tu
Med Lagens Rättesnöre.
Markattans Domstol war helt när,
Dit fördes Parternes Beswär
Och hon tog Saken före.
Straxt klöf hon Osten på sitt sätt
Och wägde honom ganska nätt
På wågen, efter Lagen.
Men hwad hon jämt ej träffa hant,
Det skar hon af helt samwetsgrannt
Och gömde uti magen.
Hon ömsom wägde, åt och skar;
Ty intet bättre råd här war,
Om hon skull’ riktigt dela.
Så rättwist, sad’ hon, skal det gå;
Ty wågen bör i jämnwigt stå,
Ej någon hårsmån fela.
Här swarar straxt med mycken gråt
En Katt derpå: Det är ej åt,
Så noga rättwis wara.
Processen är wäl ganska ren;
I delen ömt för hwar och en;
Men arfwet löper fara.
Sida:Linköpings Weckotidningar 1794.djvu/106
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
