Och Din Tjänst så wäl förwaltar
Som Din Gudamagt anstår.
Hwad Dit wälde ljufligt är!
At få Dina bojor bära
Räknar jag för största ära,
Blott det lönar wara kär;
Men, — o Wenus! känn min smärta —
Jag har ofta falskhet rönt:
Dem jag skänkt mit öma hjerta
Hafwa mig med otro lönt.
Skall Dit Kön så nedrigt wara,
At det dina Bud beler?
Då will jag min kärlek spara,
Som blott harm och oro ger.
Men, täcka Kön! förlåt — jag oförrättar Dig —
Jag finner det nu straxt och Dig om ursäkt beder.
Ej alla ibland Dig förswurit Tro och Heder:
Det är endast de, som älska lastens stig:
Jag känner Daphne ren, Din afbild — o Gudinna!
Dess Skönhet och Dess Dygd kan ingen öfwerwinna,
Dess högblå ögons eld sig tränger i min själ:
Hwem undrar då at jag är hännes trogna träl?
Ack Wenus! gynna mig — det kommer Dig ju til?
Må hännes hjerta brand beständigt för mig låga!
Gudinna! laga så — det står i Din förmåga:
Jag hoppas, at Du det af godhet göra wil,
Sida:Linköpings Weckotidningar 1794.djvu/114
Den här sidan har korrekturlästs
