icke något undantag, någon öm suck följer dem i det tysta. Jag talar icke nu om sådane missdådare, som öfwerhöljde af laster sucka i en fastsmidd boja, hwilka til unwikande af et trälaktigt straff gripa til giftet, repet eller knifwen, at skilja sig från det jordiska eländet. — Nej — kastom ögat på den olycklige Älskaren, som ser sig swiken i sitt hopp. — Wi böra då befinna at icke alle människjor äga lika styrka at segra öfwer sine olyckor — Blodets omlopp i människjan torde wara mer och mindre hettsigt. — En olycklig Werther, som från första stunda han såg sin Lotta, blef så intagen af känslor för hänne, at allt som predikas af hans wänner för honom, kunde ej komma längre än til blotta örat — han kunde icke därmed förmås at glöma sig wärdiga föremål. — Ingen ting kunde förmå honom at uphöra med sine besök hwarken som ogift eller gift — Alberts hotelser, hännes egna öma tårar, böner och förebråelser wore fåfänge och otilräckelige — Hans krafter aftynade — Hans glada lynne och munterhet, förwandlades uti en swår melancholie — och emot desse plågor fans intet annat läkemedel än Lotta eller döden. — Men huru warsamt skred han icke härtil? icke hastigt, icke af öfwerilning, utan långsamt och betänkeligt. Under allt sitt lidande, hyser han likwäl stora kunskaper om Gud och Religion — men snart lossas en pistol, och han är icke mera til. Man finner på hans skrifbord et Bref til Lotta — och detta Bref har kostat många tårar, pressade ur känslofulla bröst.
Den kallsinnige Prästen och Lewiten kunna wäl med stollthet gå förbi dess grafwård, men Oskulder gjuter dock derwid en tår, och förbannar ej den Olyckliges stoft.
Utdrag af Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning, til hämmande af Yppighet och Öfwerflöd. Gifwen Stockholms Slott den 6 Januarii 1794.[1]
Ifrån den sista nästkommande December uphörer för Manspersoner, af hwad stånd och wilkor, wärde och anseende de hälst kunna wara, alt bruk och nyttjande af In- eller Utländske Silkes-Sammet, Hel- och Half-Siden til kläder, undantagande 1:o Kappor, Böxor, Echarper, samt Knä och Skorosor til den antagna swarta Kläde-drägten. 2:o Ordens- och Galadrägter, samt Kappor, Echarper, Wäst och Uppslag til Hof-drägten med knä och Sko-rosor samt tilbehör af Band och Snören. 3:o Kappor för biskopar, Super-Intendenter, Öfwer- och Ordinarie Hof-Predikanter, Consistoriales och Theologie Doctorer, samt hwad som fordras til Doctors-hattar och 4:o Hårpungar, Hårpiskor, Cocarder, Muffar, Calotter, Karpuser, wintermössor, Silkes-halsdukar, Silkes-strumpor och wantar; warandes jemwäl tillåtit, at under kläderna nyttja halfsiden til foder.
Manspersoner måge ej eller efter förbemälte tid bruka Manchetter och Krus af spetsar och Entoilager,
Fruntimers klädningar, tröjor, Rockar och Kjorlar få icke förfärdigas af Kammarduk och så kallade Linons, desse Wäfnader måge wara släta, brocherade, façonerade eller af hwad art och slag som hälst;
- ↑ Utgifwaren föbinder sig at införa, til Allmänhetens efterrättelse, en eller flere §§ af denne Kongl. Majts Nådiga Förordning, uti hwarje Numer af desse Tidningar; dock emedan sjelfwa Företalet skulle medtaga för mycket rum, börjas genast med §. 1.
