tilfridställelsen? Eller kan det ock icke hända, at en anstalt, i sig själf oskyldig och wälmenande, kan blifwa skadlig för mindre dygdiga hjertan? Säkert är, at den gifwer anledning til den starkaste afundsjuka hos gifta Fruntimmer, som äro i lika stånd. Jag älskar och högaktar min man rätt upriktigt, och just derföre kan jag ej fordra af honom sådana slags godhets-prof, som äro för honom beswärande och för mig onyttige. Jag har nog af de Lefwande Begåfningar, jag fått; de skaffa mig under tusendtals mödor och omsorger det renaste nöje. Jag will häldre, at min man spar sina penningar til dessas upfostran, än at han i förtid offrar dem åt sin egen kärlek eller min fåfänga. Ach! mine wänner! Fordrom då aldrig något wid slika tilfällen. Om de skulle synas, at wi derigenom kunde riktas: så är det bara bedrägeri. Wi kunne ej länge dåras af et uselt skryt, som til en tid döljer wårt tilstånd för oss själfwa och andra: Nej! wi så snart se, huru wåra saker stå; och då är det godt at se det utan förebråelse.
Här ropade en i Sällskapet: Nå! Mariana, du är galen! Du talar så förnuftigt och alfwarsamt, som en gammal Philisoph. Hwem bryr sig så noga om hwar det tages, allenast man får något godt? Om du skulle få råda: så finge wi aldrig något af wåra männer. Du förstår slätt wårt Köns interesse. Du borde ju gilla och uphöja alt, som kan skaffa oss något anseende, du borde berömma de stackars fånar, som offra mer än de äga på sina Hustrur, du borde göra den förnuftiga uträkning, at om wi kunna narra wåra männer, at gifwa oss något af wärde; så undgår
