Sida:Linköpings Weckotidningar 1794.djvu/126

utur kistan taga skulle, och lägga sig i dess ställe, samt förblifwa där, intil den följande morgonen, ty därutaf kunde hon sluta, at han rätt af hjertat älskade hänne. Narren gjorde detta ganska willigt, och med så stor glädje, som skulle han gått med hänne i Brudsäng. Straxt derpå instälde sig ock den andre Ynglingen: honom utklädde Frun rätt sirlig med en hwit skjorta, såsom man plägar afmåla Änglar, gaf honom et brinnande ljus i handen, och tilsade, at, om han hjerteligen älskade hänne och war rätt trogen, så skulle han ställa sig wid kistan, (hwilken hon wisade honom, deruti den första Friaren låg) förwara hänne och ej förr gå därifrån, än hon kallade honom. Denne hålde det för en ära, at få wisa en så förnäm Dame någon tjenst; skyndade därföre til det utwista stället, och blef på sin post. Ändteligen kom den tredje och sista Friaren: honom förklädde hon i faseliga kläder, och befalte, att han skulle gå bort och taga liket utur den utwisade Kistan, och bära det til hänne. Denne Token war tjenstaktig, och gick åstad med nöje: men då han fick se den hwitklädda stående wid Kistan, förskräcktes han, ej annat wetande, än at det war en Ängel. Dock gaf kärleken honom mod och betog all fruktan; ty gick han tappert och löst på Grafwacktaren, och wille ifråntaga honom den i kistan liggande förmenta döda kroppen; med den hwita wille det ingalunda tillåta, utan förswarade sig tappert och slog ikring sig med Facklan eller ljuset som han hade i handen, så at desse utdelade sig emellan dugtige slängar. Den i kistan liggande mannen, tittade därwid ut genom en springa,