Frihet och Träldom.
Förkläd dig, Träldom! alt hwad du wil och kan, så är du dock en bitter dryck, och fastän tusentals olycklige, i alla åldrar, blifwit ämnade at smaka dig, så är du därföre ej mindre bitter. Frihet! trefalt ljufwa och milda Gudinna! det är dig, som alle allmänt och enskildt dyrka; du är och blir beständigt angenäm, så länge naturen sjelf är oförändrad. Inga förklenliga ord kunna släcka din snöhwite mantel, ingen chemisk krafft förwandla din spira til järn. När herden, då han äter sitt hårda bröd, har dig och småler åt sig, är han lyckligare än själfwa Monarken, ifrån hwars hof du är landförwist. Nådige himmel! du, som har hälsan i sitt wåd, gif mig blott hälsan och denna wackra Gudinna til sällskap; och lät sedan, om din Guddomliga Försyn så godt synes, Kronor rägna ned på andras hufwuden, som illfänas efter dem.
Under det jag fullföljde dessa tankebilder, satte jag mig ned wid bordet, lutade mitt hufwud på min hand, och begynnande föreställa mig fångenskapens uselheter. Jag war just i en lämplig sinnes-författning därtil, och gaf således min inbildningskraft et fritt lopp.
Jag war sinnad begynna med de millioner medmänniskor, som ej blifwit födda til annat arf än Träldom; men som jag, ehuru rörande denna målning war, fann jag ej kunde göra mig et fullständigt begrepp därom, utan at myckenheten af bedröfliga bilder blott förwillade mig; så förestälde jag mig allenast en ende fånge, och sedan jag förrst fått honom
