Til min Syster på Hennes Bröllops-Dag, d. 7 Nov. 1794.
Ja, — de förswinna lätt, de sälla ungdomsåren;
Snart Herden inga blomster ger,
Och inga kransar binder mer
Den glada lefnadswåren.
Och Fjäriln, som förr älskad war,
Emellan glesa blommar far,
Och snart den sista flygten tar,
Och nöjet följer mer ej honom uti spåren.
Men hela denna tid, som oss än återstår,
Skall man då wandra öfwer heden?
Och gifs det ingen wäg til Eden,
Där nöjet leende på mödans alfwar rår?
Du som til Hymens altar går,
Min Syster, wid dess fot at offra dina dagar,
Med känsla af Lycksalighet
[Du] ungdomswårens flygtighet
[Förgäta] skall wid dessa lagar,
Som Kärleks-Guden stiftade,
Då först Han j[or]den helsade,
Och jordens förste Son i famnen slöt sin Maka,
Ock swor den ed wid Hennes bröst,
Som smög i bägges hjertan nöst,
Och den de kunde ej wid straffets qwal försaka.
Så hasta i en Älsklings famn,
At dela Sällheten af dessa band I knutit!
Belöna hwarje tår, på dina kinder flutit,
I Kärlekens och Dygdens namn!
Då, at et Paradis ännu på jorden finna,
Et enda blott Dig återstår:
At Du din känsla dela får,
Imellan Mor och Älskarinna.
N:o 51 utgifwes Lördagen d. 20 December kl. 4. e. m.
Linköping, tryckte hos Londicer och Björkegrens Enka.
