Remnande murar stenarne slunga — —
Ach! — hwilken syn - - -
Bäfwen - - - och darren - - -
I sömnens mjuka famn ses Melisandra[1] hwila;
När eldar til dess hus i röda flämtar ila,
Hon med et sakta sus förtjusnings-andar drog,
At Kärleks-Gudens, rörd åt hännes miner log.
Dess ängla-ögonpar, som tunna fodren linda
I korswis med sin här, sig ljufligt synas binda.
Den blombeprålda kind, på hwilken skönhet rår,
At sömnens pustar rörd, i sagta wågor går.
På hännes Gudamun, som sömnen stundom delte,
Susningar mot hwaran i ständig dallring spelte,
Och hännes hwita hals som Alabastarn sken,
Ack! Melisandra! - - Ack! man nu förtjusas re’n
När man dit ömma bröst med skrämda ögon skådar,
Där alltid kyskhet för dess fasta wallar rådar;
Det stundom sänker sig, än höjer det sig opp,
Än ömma suckar drar, från hännes stilla kropp.
Hon stundom i sin sömn den fina lindan höljer
Utaf — men åter det, inunder fodret döljer —
Det silkesfina hår, i fällar swängde sig,
Kring hännes hwita hals - Ack Melisandra dig!
Dig, jag i afstånd ej kan med min peusel måla,
Den oskuld, eld och wett som ur dit anlet stråla —
I denna oskuld tyst nu Melisandra låg,
När re’n på hännes tak en ström af eld man såg,
Som med en gruflig fors til himlaskyar brinner,
Och ner til hännes rum i häftig waggning hinner -
Hon spritter - - ur sin sömn - - Ack! en bjelke ramlar ner - - -
Hon ögon lyfter up - - ack! - öde - - - hwad hon ser - -
Som lejoninnan sig til ungars räddning hastar,
När man dem röfwa wil — så häftigt hon sig kastar
Utur sin mjuka bädd, och slöjan på sig tar,
Som östanwinden hon igenom lågor far.
Men himmel du wårt lif på dina händer waggar,
När högdens wåta sky med ljuflig swalka daggar
Och wi i lugnet af din nåd få njuta skygd —
Men straffar lika du båd ömhet, last och dygd?
Wår Melisandra re’n kring eldens sjöar famlar;
Hon i förtwiflan stadd, sin sista styrka samlar,
Och rum från rum hon skyndar til en dör —
Där står hon — Almagt! hwad du gör - - -
Hon talar dessa ord : skal dygd och oskuld lida?
Så wil mitt tolamod din hämd och dom förbida,
Hon slutar med en suck - - Där ramlar muren ner - -
Hon krossas - - Himmel! - - nåd - - ack - - hon dör - - him - - -
O Almagt! Dina dolda under
Från stoftet wi med wördnad se,
Wi häpna för din hämd och dunder,
Wi bäfwa, darra, Dig tilbe.
Har Israel sig så förbrutit,
At nåd i himlen mer ej finns?
Har Du de usla så förskutit,
At kärlek hos Dig mer ej wins?
Götheborg! din sorg oss rörer,
Dina suckar til oss gå.
Du som i dit sköte förer,
Tomhet uti hwarje wrå,
Twifla ej den Gud, som krossar
Han från nöd och fattigdom, med längden dig förlossar.
Gjut rörda mänsklighet! Gjut ömma ömma tårar,
När som du ser en hop i öknen fara will.
- ↑ Melisandra införes här diktad til at göra ämnet
mera rörande.
