Hon under menlös sång en blick åt Herden ger,
Som på dess täcka barm med häpna ögon ser.
Bland hännes stora Hjord de glada Lamen mysa.
Ifrån corallens häll de klara pärlor lysa,
Uti den sälla lund en ljuflig enfald rår,
Som öfwer konstens Gud i liflig bildning går.
Til källans gröna brädd, där strömmen långsamt smilar,
Uti en linnen dräckt den täcka Cloris ilar,
Uppå en blomster-plan hon skruden lägger ner,
Och man wid strömmens kant Gudinnan blottad ser,
Hon med sin hwita kropp den krusta floden delar,
I hännes fina hår et sackta wäder spelar,
Och sjelfwa böljan, rörd utaf den lust han njöt,
Wår Cloris lämnar nu utur sit klara sköt.
Hon då med lätta steg åt blomster-parken hastar,
Och under Lindens skygd hon linnet på sig kastar,
Hon af naturens konst en stund förtjusning tar
Och Astrild för dess syn med skrämda ögon far.
Hon med en blomsterqwast den kyska barmen döljer,
Och hännes hwita hals med rena hindan höljer,
Hon lämnar parken nu som tjust af hännes blick
Uti en ostörd ro dess täckhet skåda fick.
Det wore förlåtligt om någon af wåra nya skalder skulle imitera Lidners arbeten; men det är oförlåteligt af personer af Herrens rang imitera honom i det läckra bränwinsglaset, uti hwilket han sjelf har warit en duktig Imitator; dessutom får jag säga at Ni min Herre går för mycket på klacken at öfwertyga oss at Ni har fin smak, och jag wågar tillägga at ingen annan imiterar än Under-Secreterare.
N:o 17 utgifwes Lördagen d. 26 April kl. 4. e. m.
Linköping, tryckte hos G. W. Londicer och Björckegrens Enka.
Linköpings
Wecko-Tidningar.
I Domkyrkan: Kyrkoherden Nordwall Ottesången, Cominister Lindhagen Högmässan och Adj. Schelin Aftonsången.
I St. Lars: Magister Wimermark.
I Hospitals-kyrkan: Hosp. Predik. Apelberger.
Följande meddelat af en wälmenande man uti Samhället, införes på begäran.
Utdrag af Doct. Luth. Postilla på andra Söndagen efter Trinitatis.
§. 9.
Men wåra tiders omåttlighet är straffbar, då man icke äter och dricker, utan fråssar och super, och bär sig åt, som wille man med swalg och dryckenskap wisa sin koust och styrka, då man ock icke gör det til at wara glad, utan til at blifwa fuller och rasande. Men, hwad wil man tala om sådane? de äro swin och icke människor och Christus skulle wäl hwarken komma til dem, eller skänka dem något win. Så är det och med de öfwerflödiga kläderna: de äro icke bröllopsdrägt, utan skåde- och prål-fjedrar, och de wilja wara
