Sida:Linköpings Weckotidningar 1794.djvu/57

beswara, utan endast efter billigheten erhindra at ej så tiltagsit skrida til afgörande uti en så wigtig sak, åtminstone hwad Könet angår. Exempel gifwes ock ty wärr, at många å andra sidan med stor begärlighet druckit sin kopp och tillåtit sig samma friheter. Men Edert warma nit tyckes hafwa förgätit mycket som kunde sägas, jag wil då förekomma det, ehuru med egen skada, at ej få se det af Er afhandlat en annan gång, med samma lätthet, samma talang. Hwad wittnar icke dageliga erfarenheten huru öfwerflödiga skäl til oro, se och tiga för alt är omögligt, då wi beklageligen se wåra förförda bröder och medborgare, det starkare könet, förglömma sig så ofta uppå krogar och näringsställen, genom afskywärdt upförande försätta hustru och barn uti det uslaste tilstånd. Hwad tänker ni som sådant? Ert hjerta wil naturligt wis rysa därwid, men menskligheten — ack du ömma mänsklighet, at öfwerse med Bröders fel är förlåtligt, då man sjelf äger et godt samwete och wet sig wara utan skuld. Til äfwentyrs kunde jag warit elak nog, at taga Eder förunderliga sagtmodighet, uti detta äfwen nyttiga mål, för et bifall och såsom tecken til en fin smak. Men twärt igenom denna dimba som så ofta upstiger, är jag dock glad at finna så mycken orsak til det täcka Könets förswarande, som ändå altid trottsar både malice och dumheter, beklagar det ena, ömkar sig öfwer det andra, men stillatigande tål försmädelsens röst, ej i brist af at kunna förswara sig, ty Oskulden har egit förswar med sig, den alltid lasten saknar, men de weta at de sagtmodige skola besitta jorden. Huru tilfridsställande för mitt hjerta, at ganska ofta se Fruntimmer sysselsatte med