utan at söka de uplysningar, som kunde gifwa oss fördelaktigare tankar om deras Allmänna Caractér.
Med hög inbildning om wår tids uplysning och dråpeliga seder, tänke wi altså, at wåre Förfäder på alla tider warit utskum af råhet, laster och grymhet, utan någon annan dygd, än tapperheten, som dock merendels wanslägtades til mordgirighet. Men wi finne anledning til bättre tankar, om wi med förnuftig granskning läse forntidens Sagor och Witterhets-arbeten.
Herwara, Wilkina, Rolofs och flere Sagor, ehuru fulla af widunderliga äwentyr, som ej äga minsta rätt til trowärdighet, wittna dock om nog ädlare tänkesätt och seder, än man i allmänhet tilägnar den tiden. — Krig och Hjältebragder äro wäl altid hufwudmännen uti dessa Sagor, men desse ämnen framställas med den warsamma urskilning, at hwarken förnuft eller mänsklighet såras. — Man har welat genom de mäst updrefna berättelser om mannamod upelda Ungdomens sinnen, för at dana käcke, härdige och behjertade män, dock har man härwid icke förgätit, at wara sorgfällig om förståndets odling och hjertats böjande til dygd, rättwisa och mänsklighet.
Oförstånd, dårskap och dufwenhet omtalas aldrig, utan at stämplas med et wälförtjänt förakt: Feghet och räddhoga war lika så förhatad, som påflugenhet och öfwerdåd. Man borde kunna möta och tukta en werkelig fiende; men ej lömskt och orättwist angripa en inbillad owän.
Huru mycket wärde sattes icke på ära och ordhållighet? Huru högt aktade man icke tystlåtenhet och sagtmod?
Man skulle, kan hända tro, at detta styfsinta Folk icke kunde hafwa någon känsla af heder, när deras begär började rasa, och at de ej mägtade hämma utbrotten af sin styrka, när de blefwo retade eller ofredade: Men man torde til äwentyrs förr sakna dessa dygder hos deras klena afkomlingar, än hos dem. — Man finner ofta sådande prof af wänskap, tålamod och sann höflighet, at wår så kallade uplysta tid ej skulle behöfwa at skämmas derföre.
Och laster! huru okände, huru förhatade woro icke de? — Den tid, då man som nogast följde Förnuftet och Naturen, förföll man åtminstone icke til sådana öfwerskred, som skämma Moraliteten och förswaga wårt slägte. Qwinnor woro icke då så tilgängelige och lättköpte, när man med swärdet ofta måste förwärfwa sig en Brud; och om man en gågn om årte plägade sig så wäl i Gästabud, at det ibland slöts med slagsmål och mord: så lefde man den öfriga tiden nycktert — och undwek dermed oräkneliga lönnmord.
Jag undwiker gärna för denna gången at göra en noggrann jämnförelse imellan denna och wår tids återhållsamhet — och tager mig frihet, at anmärka, at om någon styrka och hurtighet ännu skulle finnas hos oss: så är dett en qwarlefwa af wåra återhållsamme Förfäders styrka, en styrka, hwilken, om sederne ej förändras, inom et halft Secle lärer evacuera.
Men hwad? lärer rågon säga: Desse wåre widtfrägdade Förfäder förde ju en wild och barbarisk lefnad. Den foro beständigt i krig och härnad, och då nästgrantsande Länder icke räckte til, begåfwo de sig i stora flockar til
