Sida:Linköpings Weckotidningar 1794.djvu/83

Den här sidan har korrekturlästs

Men dumma fjollor, som arbeta,
        At synas bland de qwickas tal
        Och ystra troll med skratt och gal
        Och Nillor ifrån mörkrets dal,
Dem kan man utan krokar meta.

        Wi Männer ack! wi må ju snart
Uphöjda här en Klage-stämma
För at i tid det onda hämma
        Och mota strömmen i sin fart.
Wi skola inför werlden wisa,
        At Könet fallit från sin Thron,
        At ingen dygd, Religion
        Och ingen äkta god façon
Hos någon finns. — Det skall dem risa.

        Jag stackar tidigt gifte mig;
Jag fick en ung och Wacker dåcka.
Hon ogift kunde alla låcka,
        Men gift hon skrämmer dem från sig.
Hon sur och twär i huset sitter
        Som Ugglan i wår Kyrko-bod;
        Et myggsting hetsar up dess blod.
        Då endast är hon glad och god,
När jag på barna-lekar hitter.

        Jag stackar kom ock ej för sent:
Jag fick en Wän utaf de ömma.
Dock — än hon gallan åter strömma,
        Än sinnet är, som skinnet, lent.
Sex dar i weckan mår hon illa,
        Den sjunde hon opasslig är;
        Än är min skägg til stort beswär;
        Än kommer katten alt för när.
Dock et kan hännes olust stilla.

        Jag stackar gifte mig med den,
Som hwar minut et sinne äger:
Hon tänker, drömmer, öfwerwäger — —
        Och all ting slutas med et Men – –
Än slår hon pigor, bannar drängar,
        Än springer hon med dem i dans;
        Nu gladlynt med behag och glans,
        Nu afwig, wresig utan sans:
Dess blotta ögon dela slängar.

        Jag stackar råkte på en Mö,
Hwars heders-lystnad aldrig nöjes.
Hon öfwer alla andra höjes
        Snart färdig at af stålthet dö.
De Stora hon för intet agtar,
        I Likars lag har hon ej del,
        Men ringa folk hon drifwer spel,
        Hon högt begrinar andras fel
Och blott sin egen högd betragtar.

        Jag stackar fick uti min famn
Den förr med äran tjänt de Stora. —
Men nu — — ty wärr! jag fick en H—ra
        (Förlåt med detta gamla Namn.)
Hon kan min åtrå stundom fylla;
        Men ej som Maka bli mig täck.
        Så wildsint, konstlad, kåt och fräck
        Skall hon i själen wäcka skräck;
Fast jag ock kan mitt horn förgylla.

        Jag stackar fick en rask —, men arg,
Som uti enrum mig örfilar.
Och jag — jag stings af dubbla pilar;
        Ty min är både stygg och karg.