Jag stackar war mitt öde wärd.
Jag såg en halfmö späck och kärlig,
Så glad, så lätt; dock lika ärlig;
Och blef snart uti nätet snäd.
Men ach! hwad löjelig fåfänga!
Hwad narriwerk, fjäsk och fjäs och pjås
Ser jag wäl hos min wackra gås!
Om jag ej fruktade förgås,
Jag hade lust, at straxt mig hänga.
Jag stackar må wisst wara flat;
Jag wille wett och drift ej hafwa;
Min hustru borde endast slafwa
Och wara magtlös, lam och lat.
Jag fann en sådan utan möda,
Men ack! til ewig blygd och harm.
Hon är ej kall och icke warm,
Men ljum och lat. — Och jag är arm,
Som skall en sådan Åsna föda.
Jag stackare dock wärst är fast:
Jag fått et aftryck utaf Nilla.
Hwart ögonblick hon låter illa
Och stinger med sit ögonkast.
Hon blott will råda och befalla —
Och skrifwa lagar med och mot.
Hon plågas jämt af härske-sot,
At trampa alla med sin fot
Och utspy öfwer alt sin galla.
Nu ha wi högt wår klago-röst,
Ho wet hwad werkan det kan göra?
Det torde något hjera röra,
At skaffa bistånd, råd och tröst.
Kan hända wåra Damer täckas
Med miskund på wår plåga se
Sida:Linköpings Weckotidningar 1794.djvu/86
Den här sidan har korrekturlästs
