Sida:Linköpings Weckotidningar 1794.djvu/91

Den här sidan har korrekturlästs

Och deras penningar förstöra.
        Dem hedra — faller ej så lätt.

Hwem bildat edra Hustrurs hjerta
        Förr än de gåfwo dem åt Er?
        I Sjelfwe, jo! just I jag ber.
Och Ni — hur kunnen I dem swärta?
        I själfwe hölgde deras syn,
Och skapte ömnig dårskaps gröda
Och gäckade Föräldrars möda
        Då deras suck gick up til skyn.

Hwad stack wäl uti edert öga,
        När i begärde deras hand?
        Hwad satt wäl Eder själ i brand?
Jo! blott det wackra, rika, höga.
        I uti Er fåkunnoghet,
Med en förträflig tjusning trodde,
At alt Ert wäl derpå berodde.
Men hwad för ondt i hjertat grodde
        Knapt någon af Er ännu wet.

Dock nog — I klagen — men förgäfwes.
        I klagen rätt — ; men utan sanns.
        Ty all den skuld, i werlden fanns,
På edra Hustrur ensamt häfwes,
        Nej! sen på egna tänke-sätt;
Betragten Edra werk och seder,
Er wäg, som gent til ofärd leder,
Ser här hur hwar sit qwal bereder;
        Så skall förlikning blifwa lätt.

Kan Hustrurs oförstånd och yra
        Bli styrd med dunkla willors sken?
        Kan deras eld bli hög och ren,
När I Er icke kunnen styra.
        Kan dygden rotas i de bröst,