att få honom att begripa, dess mera förtroendefullt, uppriktigt och artigt ställde han sitt tal till mig.
»Har ni tagit kontraktet med er?» frågade miss Havisham.
»Pip, du vet», svarade Joe, »att du själv sett mig lägga det i hatten och du vet att det finns där», och så tog han upp det, och gav det icke till miss Havisham utan till mig. Jag är rädd, att jag skämdes för den gamle hederlige mannen när jag såg att Estella stod bakom miss Havishams stol och att hennes ögon skrattade elakt. Jag tog kontraktet och gav det till miss Havisham.
»Ni önskade», sade miss Havisham, när hon tittade på papperet, »inte någon betalning för gossen?»
»Joe», sade jag förebrående, då han inte gjorde min av att svara, »varför svarar du inte?»
»Pip», svarade Joe med en ton av sårad värdighet, »precis som jag tänkte säja, att de behövs inget svar oss emellan på den frågan, och eftersom, att du full väl vet att det är nej, du vet, att det är nej, Pip, och varför skulle ja då behöva säja de.»
Miss Havisham tittade på honom och såg ut att förstå honom bättre än jag nånsin hade tänkt, och tog upp en liten börs från bordet bredvid sig.
»Pip har tjänat ihop en slant här», sade hon, »och här är den. Det är 500 kr. i börsen. Lämna den åt din mästare, Pip.»
»Detta är mycket liberalt av dig, Pip», sade Joe, »å ja tar med tacksamhet emot'et fast ja aldri väntat något sådant, varken nu eller framdeles. Och nu gamle gosse», sade Joe — och som jag tyckte att han vände sig med detta familjära uttryck till miss Havisham, blev jag Både röd och blek — »nu gamle gosse, låt
