oss göra vår plikt! Må du å jag göra vår plikt båda två, en för alla och alla för en, hvilka din liberala present — har— kommit — att bli för den, tacksamhet som — av dem — som aldrig —» Här kände Joe, att han hade råkat i svårigheter, men han klarade sig slutligen triumferande med orden — »och må det vara långt ifrån mig!»
Detta uttryck tycktes honom så välformat och övertygande att han måste ta om det en gång till.
»Adjö, Pip», sade miss Havisham. »Släpp ut dem Estella!»
»Skall jag komma igen, miss Havisham?» frågade jag.
»Nej, Gargery är din mästare nu. Adjö.»
Hur Joe kom ut ur rummet har jag aldrig kunnat förklara, men jag vet, att när han kom utom dörren, gick han uppför trapporna i stället för ner och var döv för alla föreställningar, tills jag gick efter honom och tog honom i armen. I nästa minut voro vi utanför porten. När vi befunno oss allena, gick Joe baklänges mot en mur och sade till mig:
»Märkvärdigt!»
Och där blev han så länge stående stilla, ideligen upprepande sitt: »märkvärdigt», att jag trodde, att han blivit tokig. Slutligen kunde han dock uttrycka sig i en hel sats: »Pip, jag försäkrar dig, att detta är högst märkvärdigt», och kom slutligen till sig själv och blev pratsam och följde med mig.
Jag tror, att Joes intelligens hade klarnat åtskilligt genom det prov, den nyss varit ute för och att han på vägen till Pumblechoocks fick en listig och djupsinnig idé. Åtminstone tycktes det framgå av vad som hände
