och hans tänder skallrade i munnen på honom, när han grep tag i mig.
»Åh snälla herrn», skrek jag högt i förskräckelsen, »skär inte halsen av mig, snälle herrn, gör inte det.»
»Vad heter du?» sade mannen. »Fort!»
»Pip, sir.»
»Visa var du bor», fortsatte mannen. »Var ligger platsen?»
Jag pekade ut var byn låg, men mannen tycktes inte bry sig vidare om det, ty utan vidare vände han upp och ned på mig och tömde mina fickor. Det fanns ingenting annat i dem än ett stycke bröd. När kyrkan kom tillbaks på sin plats igen — ty under den plötsliga omvälvningen hade jag sett tornspiran under mina fötter — satt jag och darrade på en hög gravsten, medan han åt upp mitt bröd med glupande aptit.
»Hör du, pojkvalp», sade mannen och slickade sig om munnen, »du har allt bra tjocka kinder, du. Förbanna mig, skulle jag inte kunna äta dom, och jag tror nästan jag gör'et.»
Jag uttryckte min allvarliga förhoppning, att han inte skulle göra det och höll mig krampaktigt fast vid gravstenen, dels för att kunna sitta stilla och dels för att hindra mig själv från att skrika.
»Hör nu på vad jag säjer», sade mannen. »Har du din mamma här i närheten?»
»Ja där, sir», sade jag.
Han stirrade, rusade bort några fot och såg sig misstänksamt omkring.
»Där, sir», sade jag förklarande, »det står där: ’samt Georgiana’. Det är min mor.»
»Åhå», utbrast han och 'kom tillbaka. »Är din pappa på samma ställe?»
