»Ja. Jag säger ju, att jag hörde det.»
»Vilket vill säja så mycke som, att hennes mening va — gör slut på't — ta tillbaka! — här går din väg å där går min! — ajöken!»
Jag hade själv tänkt detsamma, och jag blev inte vidare glad över att höra honom ha samma åsikter. Ty det bestyrkte ju mina misstankar.
»Men, Joe — —’
»Nå, gamle gosse.»
»Jo, jag är nu din lärling, och det går bra för mig, och sedan den dagen jag blev stadd, har jag icke fått tacka miss Havisham eller frågat efter henne eller visat att jag kommer ihåg henne.»
»De ä' sant, Pip. Och om du vill göra henne en uppsättning hästskor å presentera — vilket vill säja så mycke som, att en uppsättning hästskor kanske ä' en onyttig present för den som inte har någa hovar.»
»Jag menar inte att komma ihåg henne med någon present, Joe.»
Men Joe hade fått idén i sitt huvud, och han var tvungen att utveckla den närmare,
»Eller också», sade han, »kunne du kanse hjälpa'na me e ny kedja för stora ingången — eller kanse ett gross dyrkar — eller två — som kan vara bra te lite å varje — eller vafför inte nå'n prydnadssak, som till par exempel en rostningsgaffel, när hon åt tekaka — eller ett halster för fisk eller sån't —»
»Jag menar inte alls någon present, Joe», avbröt jag.
»Nåja», sade Joe, »och tuggade om sin idé, nu i en form, som om jag hade hållit särskilt styft på den — »om det vore jag, Pip, skulle jag inte bry mig om det. Nej, det skulle jag rakt inte. För va skulle hon
