slussvaktare ute på heden. Om söndagarna såg man honom merendels stå och luta sig mot någon hölada eller laduvägg. Hans lynne var buttert och mig kunde han ej tåla. När jag var mycket liten och blyg, brukade han tala om, att djävulen bodde i ett mörkt hörn i smedjan och att han kände honom mycket väl, samt att det var tvunget att vart sjunde år göra upp elden med en levande pojke och att jag kunde anse mig som ett mycket lämpligt bränsle. När jag blef Joes lärling, misstänkte Orlick sannolikt, att jag skulle taga hans plats med tiden — hur som helst, han tålde mig ännu mindre därefter. Inte för att han sade något eller gjorde något, som kunde tydas som öppen fiendskap. Men jag märkte att han alltid slog järnet så, att gnistorna flögo åt mitt håll.
Orlick var i arbete nästa dag, när jag påminde Joe om min ledighet. Han sade ingenting då, ty han och Joe bearbetade just en glödgad järnbit och jag drog i bälgen. Men efter en stund inföll han, stödjande sig mot sin slägga:
»Hörnu, mäster! Inte vill i väl gynna bara en av oss. Om unge Pip får en halv fridag, kan väl gamle Orlick få en ock?»
Jag tror att han var ungefär tjugufem år, men han talade alltid om sig själv som om han vore mycket gammal.
»Så-å, va skulle du göra me din frida' om du fick'en?» frågade Joe.
»Va fa skulle göra mä'en? Va ska han göra mä'en? Jag skulle göra lika mycke mä'en som han!» sade Orlick.
»Pip skall gå till sta'n i ett ärende.»
»Nåja, gamle Orlick han ska också till sta'n i ett
