»Låt henne vara!» sade Joe.
»Ja, jag skulle vara en mäster för alla stollar och skojare», genmälde syster min och började arbeta upp sig till raseri. »Och jag kunde inte vara en mäster för alla stollar utan att vara en mäster för din mäster, alla stollars tjockskallige mästerman. Och jag kunde inte vara en mäster för alla skojare utan att vara en måster för dig, den svartaste och störste skojare här emellan och Frankrike. Ja!»
»I är en riktig markatta, mor Gargery», mumlade gesällen. »Om de ä detsamma som å vara sakkunnig, me' avseende på skojare, så ä I fullfjädrad, de ä säkert.»
»Hörde du inte, att ja sa, att du skulle låta'na vara!» inföll Joe.
»Va sa han?» skrek min syster. »Va sa den där Orlick till mig, Pip? Va vågade han kalla mig, i min mans närvaro? Åh! åh! åh!»
Vart och ett av dessa utrop var ett tjut.
»Va vågade han kalla mig i närvaro av den ovärdiga man, som svor vid altaret att skydda mig. Åh! Håll i mig! Åh!’
»Åh!» morrade gesällen mellan de hopbitna tänderna, »jag skulle hålla i dej, jag, om du va min käring. Jag skulle hålla dej under pumpen och tvätta å dej dom där dumheterna.»
»Ja säjer dej, låt henne vara», sade Joe.
»Åh! Att höra honom!» grät syster min och slog ihop händerna och skrek högt. »Att höra hans skällsord! Den där Orlick! I mitt eget hus! Åt mig, en gift kvinna! I min egen mans närvaro: Åh! åh!»
När det kommit så långt började min syster efter en nätt samling av handvridningar och tjut att slå sig för bröstet och på knäna, kastade av sig hatten och
