drog ner håret för att slita i det — de sista faserna i hennes ursinne. Vid dylika tillfällen var hon en verklig furie, och nu gjorde hon i sitt raseri ett anfall på dörren, vilken jag lyckligtvis hade låst.
Vad kunde väl stackars Joe göra nu, efter alla sina obeaktade parentetiska förmaningar, annat än att gå fram till sin gesäll och fråga honom, vad han menade med att lägga sig i förhållandet mellan honom och mrs Joe. Och om han var karl nog att »komma an». Gamle Orlick förstod att situationen krävde ingenting mindre än att »komma an» och var genast redo. Och utan att ens taga av sig sina smutsiga och brända förskinn, drabbade de ihop som två jättar. Men om någon man i den trakten kunde reda sig mot Joe, så har jag då aldrig sett den mannen. Orlick låg snart i koldammet och gjorde sig inte brått att komma därifrån. Sedan öppnade Joe dörren och plockade upp syster min, som hade svimmat vid fönstret (dock inte förr än hon sett slagsmålet, det jag tror) och bar in henne och lade ned henne på en soffa och bad henne vakna igen, vilket hon var mycket ovillig till — hon ville inte göra något annat än sparkas och riva Joe i håret. Och sedan kom detta märkvärdiga lugn, denna tystnad, som följer på en uppståndelse. Och med den obestämda känsla som jag alltid förbundit med dylik stillhet — känslan av att det är söndag och att någon är död — gick jag upp för att kläda om mig.
När jag kom ned igen, fann jag Joe och Orlick i full fart med att städa, och märkte inga andra tecken av den föregående oron än en föga dekorativ skråma i en av Orlicks näsborrar. En kanna öl hade hämtats från »De Glada Skutskepparne» och de togo sig en klunk ur den i tur och ordning, och mycket fredligt.
