genom att avskeda mig. När porten stängdes bakom mig av Sarah med det valnötslika utseendet, kände jag mig mera olycklig och missnöjd med mitt hem och mitt yrke och med allting, än någonsin förut — och det var hela vinsten av den promenaden.
När jag drev High Street framåt, trumpet beskådande rariteterna i butiksfönstren och föreställande mig, vad jag skulle köpa, om jag vore en fin karl, vem stötte jag icke ihop med utanför bokhandeln om inte mr Wopsle? Mr Wopsle hade det rörande skådespelet Georg Bamwell i handen. Han hade köpt det för femtio öre i avsikt att låta vartenda ord i detsamma komma över Pumblechooks huvud. Han skulle till Pumblechook på té, och han hade knappt fått syn på mig, förrän han tycktes anse, att en speciell Försyn i hans väg skickat en lärjunge, som han kunde ösa sin vältalighet över. Han lade beslag på mig, och yrkade på att jag skulle följa med till Pumblechooks. Jag har aldrig varit med om någon annan representation av George Bamwell, så jag vet inte hur lång tid den brukar taga. Men den kvällen räckte föreställningen till halv tio, det minns jag. Och jag minns också, att när mr Wopsle kom till Newgatefängelset, tyckte jag att det dröjde en evighet innan han äntligen kom på schavotten. Dessutom kände jag mig obehagligt berörd av min oförtjänta inblandning i den obehagliga saken. När Bamwell började komma in på dåliga vägar, tittade mr Pumblechook så indignerat på mig, att jag försäkrar att jag kände mig riktigt skuldmedveten. Mr Wopsle gjorde också allt för att framställa mig i den sämsta dager. På en gång grym och sentimental, bragtes jag att mörda min onkel, utan de ringaste förmildrande omständigheter. Ännu långt sedan jag blivit
