»Ja, sir», sade jag, »han också.»
»Såå!» mumlade han eftertänksamt. »Vem bor du hos — det vill säja om jag blir vänlig nog och låter dig bo någon stans alls, vilket jag ännu inte vet, om jag låter dig göra.»
»Hos min syster, sir — mrs Joe Gargery — smedens fru, sir.»
»Jaså, han ä' smed», sade mannen och betraktade sitt ena ben.
Sedan han flera gånger med mörk min betraktat ömsom sitt ben och ömsom mig, gick han närmare gravvården, tog tag i mina armar och sköt mig så långt bakåt han kunde.
»Kom ihåg en sak, här är frågan om ditt liv. Du vet vad en fil är för nånting?»
»Ja.»
»Och du vet vad mat är?»
»Ja, sir.»
Efter varje fråga böjde han mig ännu längre bakåt, så att jag skulle få riktigt klart för mig hur liten och hjälplös jag var.
»Du skaffar mig en fil, förstår du» — och så knuffade han mig —, »du skaffar mig mat, förstår du» — en ny knuff — »och du skaffar hit det, förstår du, annars skär jag hjärtat ur kroppen på dig» — och så knuffade han mig ännu en gång.
Jag var förfärligt rädd och så yr i huvudet, att jag klängde mig fast vid honom med bägge händerna och sade:
»Om ni skule vilja vara snäll att låta mig sitta uppe ordentligt, så kanske jag inte skulle må så illa och kanske jag förstod bättre, vad ni sade.»
