över stolen och satt och svängde med börsen och tittade på Joe.
»Nå, Joseph Gargery. Ni tycks vara stum av häpnad!»
»Ja ä det», sade Joe, mycket bestämt.
»Det var ju överenskommet att ni inte ville ha något för egen del, kom ihåg det?»
»Det var överenskommet», sade Joe. »Och det är överenskommet. Och det ska alltid vara överenskommet.»
»Men», sade mr Jaggers, och svängde sin börs, »om det hörde till mina instruktioner att giva er en present som ersättning?»
»Som ersättning för vad?» frågade Joe.
»För förlusten av hans hjälp i arbetet.»
Joe lade sin hand på min axel så lätt, som om det varit en kvinnas.
»Jag unnar Pip så gärna å bli fri från min tjänst för å vinna ära å rikedom, så de kan ingen tro. Men om ni tror att pengar kan ersätta mej förlusten av detta lilla barn — som kom till smedjan — å vi va alltid dom bästa vänner —»
Jag bad Joe att lugna sig, ty vi hade, som han sade, alltid varit de bästa vänner, och vi skulle alltid, bedyrade jag. förbliva det. Joe gnodde sig i ögonen med sin lediga näve, som om han hade stor lust att klämma ut dem, men sade ingenting mer.
Mr Jaggers hade åsett detta med en min, som om han ansåg Joe som byns dåre och mig som hans vårdare. När det var över, upphörde han att svänga börsen, vägde den i stället i handen och sade:
»Ja, Joseph Gargery, jag varnar er, nu kommer ert sista tillfälle. Jag gör ingenting till hälften. Om ni vill hava den gåva som anförtrotts mig att överlämna
