Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/134

Den här sidan har korrekturlästs
130
LYSANDE FÖRHOPPNINGAR

Biddy släppte sitt arbete och såg på mig. Joe höll sig i knäna och såg på mig. Jag såg på dem båda två. Efter en stunds tystnad gratulerade de mig båda hjärtligt, men det var en viss anstrykning av sorg i deras lyckönskan och det var ej utan att jag kände mig en smula stött.

Biddy fick nu ett stort besvär med att försöka bibringa min syster någon idé om, vad som hänt. Efter vad jag tror misslyckades dessa ansträngningar fullständigt. Hon skrattade och nickade många gånger och upprepade orden »Pip» och »förmögenhet». Men jag tvivlar på, att de hade någon innebörd för henne.

Jag skulle förut knappast ha trott, att jag i ett sådant ögonblick skulle känna mig så dyster till sinnes. Missnöjd med min lycka var jag naturligtvis icke, men det är möjligt, att jag var missnöjd med mig själv, fastän jag icke förstod det.

»Lördag kväll», sade jag, då vi åto vår kvällsvard, bestående av bröd och ost och öl. »Fem dagar till och sen är det dagen före den dagen. Det går snart.»

»Ja, Pip», svarade Joe, vars röst lät dov i hans ölmugg. »Det går snart.»

»Mycket, mycket snart», sade Biddy.

»Jag har tänkt på en sak, Joe, att, när jag reser in till staden om måndag och betalar mina nya kläder, skall jag be skräddaren, att jag får sätta dem på mig hos honom eller att han skickar dem till mr Pumblechook. Det skulle vara mycket obehagligt att känna alla människorna här stirra på en.»

»Mr och mrs Hubble skulle nog gärna vilja se dig i dina nya kläder, Pip», sade Joe och skar omsorgsfullt sitt bröd med ost på i sin vänstra hand och tittade på