»Säg nu efter: ’Käre Gud, döda mig på fläcken, om jag inte håller mitt löfte’.»
Jag sade så, och han lyfte ned mig från gravvården.
»Go — godnatt, sir», stammade jag.
»Jo, det ser det just ut till att bli», svarade han och såg sig dystert omkring på den våta marken. »Jag önskar jag vore en groda. Eller en ål»
Han slog armarna omkring sin skakande kropp — omfamnade sig själv, som vore han rädd att falla sönder, och linkade bort mot den låga kyrkmuren. När han kom dit, kröp han över den som en man med styva och domnade ben, och vände på huvudet för att titta efter mig.
Jag sprang hemåt så fort benen buro mig. I skymningen kunde jag med knapp nöd urskilja två svarta silhuetter, som tycktes resa sig i mörkret. En av dessa var sjömärket, som hjälpte fartygen att hålla rätt kurs — en ful tillställning som liknade en gisten tunna på en hög stång — den andra var en galge med några nedhängande kedjor, i vilka fordom en och annan sjörövare fått dingla. Den underlige mannen, som jag träffat på kyrkogården, lunkade iväg i riktning mot galgen, som om han varit en av de där sjörövarna, vilken stått upp från de döda igen och kommit tillbaka för att ännu en gång intaga sin plats i kedjorna däruppe. Jag blev ytterligare förskräckt av dessa mina fantasier. Och när jag såg korna lyfta på huvudet för att titta på honom, undrade jag om de hade samma tankar som jag. Jag tittade mig om efter den förfärlige unge mannen, men kunde ingenstädes få syn på honom. Och rädd som jag var, sprang jag hem utan att stanna en enda gång.
