mig igen och tömde sitt glas och vände upp och ned på det. Jag gjorde likadant, och om jag hade vänt upp och ned på mig själv, innan jag drack, kunde inte vinet ha stigit mig fortare åt huvudet.
Mr Pumblechock lade för mig den bästa kycklingsvingen och den bästa biten av oxtungan och tänkte jämförelsevis lite på sig själv.
»Och er syster», återtog han efter en liten stund, »som hade den äran att ta hand om er och föda upp er med flaska! Det är en sorglig tavla, att tänka sej, att hon inte längre kan fullt uppskatta denna heder. — Får —»
Jag såg att han tänkte rusa på mig igen och hindrade honom genom att säga.
»Vi skola dricka hennes skål!»
»Ah!» utropade mr Pumblechook och lutade sig bakåt i stolen, nästan stum av beundran. »Det är det man känner igen dem på, min herre! (Jag vet inte vem min herre var, men det var absolut inte jag, och någon tredje person fanns inte i rummet.) »Det är det man känner igen de höghjärtade på, min herre! Alltid försonliga och alltid vänliga. Det kan», sade den servile Pumblechook, satte plötsligt ned sitt glas och sprang upp från stolen igen, »för en vanlig person se ut som ett upprepande — men får jag —?»
När han hade gjort det, återtog han sin plats och drack min systers skål.
»Låt oss dock aldrig», sade han, »vara blinda för bristerna i hennes lynne, men man får ju antaga, att hon menade väl.»
Jag började nu att märka, att han var blossande röd i ansiktet. Själv kände jag, som om hela mitt ansikte varit indränkt i vin, och dessutom en stickande känsla
