sätt att uppföra sig, och jag fann, att jag hade gått i sömnen till vägbommen utan att ha märkt, att det fanns någon väg. Där väcktes jag av att mr Pumblechook ropade på mig. Han var långt borta på den soliga vägen och gestikulerade livligt för att få mig att stanna. Jag stannade, och flämtande kom han ifatt mig.
»Nej, min käre vän», sade han, när han fått så mycket luft i lungorna, så han kunde tala, »inte vad på mig beror. Detta tillfälle skall icke helt och hållet förgå, utan att ni vill visa mig en sista vänlighet. Får jag lov, som en gammal vän, som alltid önskat er väl? Får jag?»
Vi skakade hand för åtminstone hundrade gången, och han röt med den största indignation åt en ung förman att gå ur vägen för mig. Sedan välsignade han mig och viftade med händerna, tills jag hade passerat vägkröken, varpå jag kom in på en åker och tog mig en lur under en häck innan jag fortsatte vägen hem.
På fredag morgon gick jag åter till Pumblechooks, iklädde mig mina nya kläder och gjorde visit hos miss Havisham. Jag ringde på klockan ej utan en viss svårighet på grund av mina styva handskfingrar. Sarah Pocket kom för att öppna och höll faktiskt på att ramla baklänges, när hon såg mig så förändrad, och hennes valnötslika ansikte blev både grönt och gult.
»Du?» sade hon. »Du. Gud bevare oss! Vad önskar du här?»
»Jag ämnar resa till London, miss Pocket», sade jag, »och önskar säga adjö till miss Havisham.»
Miss Havisham höll på att taga sig en promenad i
