dig. Gör dig förtjänt av din framgång, och följ mr Jaggers instruktioner. Adjö, Pip. Du kommer ju alltid att kalla dig Pip, eller hur?»
»Ja, miss Havisham.»
»Adjö Pip!»
Hon räckte mig sin hand, och jag föll på knä och förde den till mina läppar.
Jag hade icke bestämt mig för huru jag skulle taga farväl av henne, men det föll sig så naturligt för mig i detta ögonblick att göra, som jag gjorde. Hon betraktade Sarah Pocket med ett uttryck av triumf i sina brinnande ögon, och så lämnade jag min sagas fé, där hon stod med bägge händerna på sin kryckkäpp i mitten av det svagt upplysta rummet, bredvid den av spindelväv överhöljda, förmultnade bröllopstårtan.
Sarah Pocket följde mig ned, som om jag varit ett spöke som hon inte vågade släppa ur sikte. Hon tycktes ännu inte riktigt förstå, att det var jag och föreföll ytterst förbryllad. Jag sade: »Adjö, miss Pocket», men hon bara stirrade och tycktes inte kunna komma till sig själv så mycket, att hon observerade, att jag talade.
Väl ute ur huset skyndade jag så fort jag kunde till mr Pumblechooks, tog av mig de nya kläderna, lade in dem i ett paket och vände tillbaka hem i mina gamla kläder, i vilka jag för att erkänna sanningen kände mig mycket lättare till sinnes, ehuru jag nu hade ett klädbylte att bära.
Biddy var tidigt uppe nästa morgon för att laga i ordning frukosten. Jag åt maten hastigt och njöt inte alls av den. När jag steg upp från bordet, sade jag med tillgjord karskhet ungefär som om jag nyss kommit att tänka på en småsak.
»Se — jag tror jag måste ge mig iväg.» Och därpå
