Så småningom fick jag syn på en man av ungefär min egen ålder. Han hade en pappersrulle under vardera armen och en strut med smultron i högra handen samt var mycket andfådd.
»Mr Pip?»
»Mr Pocket?»
»Jag är verkligen ledsen!» utropade han. »Men jag visste, att det kom en diligens från er hemtrakt vid middagstiden, och jag trodde ni skulle komma med den. Jag har varit och sökt er och har dessutom uppehållit mig med ett litet ärende för er skull — jag säger det inte för att ursäkta mig — ty jag tänkte, att ni, som kom från landet skulle tycka om litet bär efter middagen, och jag gick till Covent Garden-torget för att få det bästa.»
Jag kände mig förvånad och hade svårt att uttrycka min tacksamhet för uppmärksamheten. Det var som en bisarr dröm.
»Du store!» sade mr Pocket Junior. »Den välsignade dörren, som alltid fastnar!»
Som han var nära att göra kräm av bären, medan han bråkade med dörren, fortfarande klämmande fast pappersrullarna med armarna, bad jag att få taga hand om dem. Han tillät det med ett vänligt leende och kämpade med dörren som om den varit ett vildsint djur. Slutligen släppte dörren efter så plötsligt, att han ramlade över mig och jag mot motsatta dörren. Vi skrattade bägge två.
Det hela föreföll mig fortfarande som en underlig dröm.
»Var god stig på!» sade Pocket junior. »Det ser litet naket ut här, men jag hoppas, att ni skall kunna härda ut till måndagen. Min far trodde, att ni skulle