XVII.
Vi stodo och betraktade varandra, tills vi bägge brusto i skratt.
»Att tänka sig, att det är ni», sade han.
Och så tittade vi på varandra och skrattade igen.
»Nåja», sade han och räckte godmodigt ut sin hand, »det är längesedan nu, och jag hoppas ni är så ädelmodig att förlåta mig, att jag klådde upp er så grundligt.»
Av detta hans yttrande förstod jag, att Herbert — det var hans namn — alltjämt sammanblandade fantasi och verklighet. Men jag gav ett lämpligt svar, och vi togo varandra hjärtligt i hand.
»Ni var nog inte förmögen på den tiden?» sade Herbert Pocket.
»Nej.»
»Nej, jag hörde att det inträffat helt nyligen. Jag trodde jag skulle bli förmögen då.»
»Verkligen?»
»Ja. Miss Havisham skickade efter mig för att se om hon kunde trivas med mig. Men det gjorde hon inte. Dålig smak!» tillade Herbert skrattande. »I alla fall ett faktum. Ja, hon skickade efter mig, för att pröva mig, och om jag lyckats vara henne till lags, skulle hon nog ha sörjt för min framtid. Kanske hade jag blivit — vad heter det nu igen? — med Estella, ni vet.»
»Vad för något?» frågade jag med plötsligt allvar.
Han höll på att lägga upp smultronen på assietten,
