medan vi samtalade, och det tog hans uppmärksamhet så starkt i anspråk, att han uttryckte sig något osammanhängande:
»Förlovad! Trolovad! Hopsvetsad. Vad man nu ska kalla det. I alla fall någonting i den vägen.»
»Nå, hur bar ni missräkningen?»
»Bah! Jag brydde mig inte om det. Hon är en ragata.»
»Miss Havisham?»
»Ja, det nekar jag heller inte till — men jag menade Estella. Den flickan är hård och högfärdig och nyckfull i otrolig grad, och har uppfostrats av miss Havisham till att hämnas på hela det manliga släktet.»
»I vad släktskapsförhållande står hon till miss Havisham?»
»Inte släkt alls, endast adopterad.»
»Varför skulle hon hämnas på hela det manliga släktet?»
»Kors, mr Pip, vet ni inte det? Det är en hel roman, men vi skola spara den till middagen.»
Sedan frågade han mig, hur jag kom till Havishams och jag berättade min historia. Han omtalade att Jaggers var miss Havishams advokat och affärsombud och hade hennes orubbade förtroende, och att mr Jaggers rekommenderat hans far till min lärare, medan hans far var miss Havishams kusin. »Inte för att det därför var den ringaste förbindelse eller umgänge dem emellan», tillade mr Herbert, »ty min far har svårt att ställa sig in hos någon och har icke lust att fjäska för henne heller.»
Herbert Pocket hade ett öppet och ärligt och mycket tilltalande sätt. Jag har aldrig, varken förr eller senare sett någon som i gester och tal förefallit mig så
