förskingrade snart sina pengar. Mellan honom och henne kom det till svåra brytningar, och troligen hyste han ett djupt och dödligt hat till henne, emedan han trodde, att hon var skuld till faderns uppträdande mot honom.
Nu kommer den tragiska delen av historien. På scenen uppenbarade sig — kanske vid kapplöpningarna eller de offentliga balerna eller var du vill, jag vet inte — en man, som gjorde miss Havisham sin kur. Jag såg honom aldrig — ty detta hände för tjugufem år sedan, innan du eller jag föddes — men jag har hört far min säga, att det var en ståtlig karl, just en sådan som slår an på fruntimmer. Men far påstår också, att han det oaktat aldrig kunde förväxlas med en gentleman. En man, som icke är en gentleman till sitt inre — det är en av far mins grundprinciper — kan heller icke vara en gentleman i något annat. Ingen fernissa hjälper därvidlag.
»Nå! Denne man hängde ständigt i hälarna på miss Havisham, och spelade förälskad. Jag tror inte hon hade visat sig äga mycket känsla förut, men all känsla hon var mäktig, bröt ut vid den tidpunkten och hon älskade honom passionerat. Hon såg i honom sitt ideal. Han begagnade sig av denna kärlek till att plocka henne på pengar, och han förmådde henne att lösa ut broderns andel i bryggeriet för en oerhörd summa och angav som skäl, att då de blevo gifta, måste han ha överinseendet över alltsammans. Din förmyndare var icke på den tiden miss Havishams rådgivare, och hon var för högfärdig och för blint förälskad för att taga råd av någon annan. Hennes släktingar voro fattiga och beräknande, med undantag av min fader. Han var fattig, han med, men varken fjäskig eller avund-
