Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/171

Den här sidan har korrekturlästs
169
ADERTONDE KAPITLET

På kvällen voro vi ute och rodde på floden. Som Drummle och Startop hade var sin båt, beslöt jag att även köpa mig en, och att slå dem i tävlan. Vid supén skulle vi nog ha kunnat haft det ganska trevligt, om icke ett av de missöden, som jag redan fann oskiljaktliga från Pockets hem, just då inträffat. Mr Pocket var vid riktigt gott humör, då en tjänsteflicka inträdde och sade:

»Förlåt, herrn, får jag tala vid herrn ett ögonblick?»

»Tala vid herrn?» sade mrs Pocket indigneradt. »Hur kan ni komma och störa herrn. Gå till Flopson, (en av barnjungfrurna). Eller tala vid mig. Litet senare.»

»Förlåt, frun», svarade tjänsteflickan, »men jag skulle önska att få tala med herrn, genast.»

»Jo, det är snyggt, Belinda!» sade han, när han kom tillbaka, med ett uttryck av bryderi och förtvivlan. »Här ligger köksan full på köksgolvet, med ett stort paket smör under sig.»

Mrs Pocket visade sig ganska måttligt upprörd och sade:

»Ja, det är den där elaka Sophies fel.»

»Vad menar du, Belinda?» utropade mr Pocket.

»Var det inte Sophie som skvallrade om det?» sade mrs Pocket. »Såg jag henne inte med egna ögon kanske; hörde jag henne inte med egna öron komma hit in i rummet och be att få tala med dig.»

»Men jag har ju själv varit nere och sett köksan och smörpaketet också.»

»Jaså, du tar henne i försvar, fast hon ställer till missämja i huset. Är jag min adlige farfars dotterdotter eller inte, och betyder jag inte ett dyft i detta hus?» yttrade mrs Pocket. »Förresten har köksan alltid varit en anständig kvinna, och hon sa det första hon