gingo in i Fästningen. Vid brasan satt en mycket gammal man i en flanellrock, han såg snygg, glad och välmående ut, men var stendöv.
»Nå, Gamling», sade Wemmick och skakade hand med honom kordialt och muntert, »hur mår du?»
»All right, John, all right!» svarade den gamle mannen.
»Detta är mr Pip, Gamling», sade Wemmick, »jag önskar du kunde höra hans namn. Nicka åt honom, mr Pip. Det är det enda som behövs.»
»Ett trevligt ställe, min sons, sir», skrek den gamle mannen, medan jag nickade så trevligt jag kunde. — »En riktigt fin nöjesplats, sir. Den här platsen, och allt det vackra på den, borde övertagas av nationen, efter min sons död, så folket fick njuta av det.»
»Han är så stolt över det, som vore det redan nationens», sade Wemmick med ett ljust drag över sitt hårda ansikte. »Om ni icke är trött, mr Pip — det kan nog trötta den som inte är van — kan ni gärna vara snäll och nicka åt honom en gång till. Ni kan inte tro, hur förtjust han är över det.»
Jag nickade flera gånger, och den gamle blev vid ett ypperligt lynne. Vi lämnade honom, sysselsatt med att mata hönsen, och satte oss att njuta av punschen i matsalen. Wemmick rökte sin pipa och berättade mig, att det tagit honom åratal att få i ordning allting på egendomen.
»Har mr Jaggers sett den. Jag hoppas han beundrar ert arbete.»
»Aldrig sett det», sade Wemmick. »Aldrig hört talas om det. Aldrig sett Gamlingen. Aldrig hört talas om honom. Nej, kontoret är en sak, privatlivet en
