bära mej till kyrkogården emellan er en vacker dag och ni kommer just att bli ett snyggt par utan mej, haha!»
Min syster började att göra i ordning tebordet. Hon hade ett skärande sätt att laga till smörgåsar åt oss. Först klämde hon hårt fast limpan med vänstra handen mot sin bröstlapp, där den ibland fick i sig en knappnål, ibland en synål, vilka vi sedermera hade det nöjet att få i munnen. Sedan tog hon smör (inte för mycket) på en kniv och bredde ut det på bullen ungefär som när apotekare gör ett plåster — nyttjande båda sidorna av kniven med stor skicklighet, och skrapande smöret tunnt över hela ytan. Sen sågade hon en tjock skiva av brödet, högg den mitt i tu och gav Joe den ena och mig den andra hälften.
Ehuru jag var hungrig, vågade jag vid detta tillfälle inte äta upp min skiva. Jag måste ju gömma den åt min nya fruktansvärda bekantskap och hans kamrat, den ännu fruktansvärde unge mannen. Jag kände till mrs Joes noggranna hushållning och visste att mina försök att få tag i något annat användbart voro dömda att misslyckas. Jag beslöt därför att stoppa min smörgås innanför ena byxbenet.
Joe åt sitt bröd i sakta mak och höll just på att ta sig en bit, då hans blick föll på mig och såg, att min smörgås var borta. Den förvåning, som avspeglade sig i Joes ansikte, när han kom av sig vid ingången i anfallet på sin brödskiva, och den blick av förskräckelse, med vilken han stirrade på mig, voro för tydliga för att undgå min systers skarpa öga.
»Vad är det nu då?» sade hon skarpt och satte ned sin kopp.
»Men, men», muttrade Joe och skakade förebrående huvudet åt mig, »Pip, gamle gosse, det går på tok med
