sig, och bjöd mig och mina vänner hem till sig, allt i enlighet med vad Wemmick förutsagt.
»Inga ceremonier», sade han, »och ingen högtidsdräkt. Välkommen i morgon.»
Jag frågade honom vart vi skulle gå (ty jag hade ingen aning om var han bodde), och jag tror att det var hans vanliga motvilja mot allt vad medgivande heter, som förorsakade hans svar:
»Om ni kommer hit skola vi göra sällskap hem till mitt.»
Följande dag förde han oss till Gerard Street, Soho, till ett hus på södra sidan av denna gata. Det var ett ganska ståtligt hus i sitt slag, men såg bedrövligt ut i brist på målning och hade smutsiga fönster. Han tog fram sin nyckel och öppnade dörren, och vi gingo alla in i en stor, naken och dyster stenhall. Sedan kommo vi uppför en mörk brunmålad trappa in i en serie av tre mörka brunmålade rum i första våningen.
Mr Jaggers hade icke sett mina tre kamrater förut, och han stod på kaminmattan, sedan han ringt på klockan, och såg forskande på dem. Till min förvåning tycktes han genast fatta ett stort för att icke säga uteslutande intresse för Drummle.
»Pip», sade han, i det han lade sin stora hand på min axel och förde mig till fönstret. »Jag kan inte skilja den ene från den andre. Vem är spindeln?»
»Spindeln?» sade jag.
»Den där finnige, vräkige, buttre mannen.»
»Det är Bentley Drummle», svarade jag. »Han med det fina utseendet är Startop.»
Utan att fästa minsta avseende vid honom »med det fina utseendet», återtog han:
