ärligt bekänna med vilka känslor jag motsåg Joes ankomst.
Icke med nöje, fastän jag var bunden vid honom med så många band, nej, med oro, harm och stark kansla av det olämpliga i detta sammanträffande. Om jag kunde avhållit honom från att komma genom att giva honom pengar, skulle jag helt säkert hava gjort det. Vad som lugnade mig mest var, att han skulle komma till Barnards Inn och icke till Hammersmith och att han därför ej skulle råka Bentley Drummle. Jag hade ingenting emot att Herbert och hans far, vilka jag respekterade, fingo se honom, men jag hyste den största motvilja, för att han skulle råka Drummle, som jag hyste fruktan för.
När tiden för hans ankomst närmade sig, skulle jag helst velat springa min väg, men »Hämnaren», som jag kallade min betjäntpojke, en lat och matfrisk slyngel som mera var min herre än jag hans, var enligt befallning i hallen, och snart hörde jag Joes steg i trapporna. Jag förstod att det var Joe på hans klampande steg i trapporna — hans bästa kängor voro alltid för stora för honom — och på den långa tid det tog för honom att läsa namnen på dörrarna i de undre våningarna. När han till slut stannade utanför vår dörr, kunde jag höra honom draga med fingret över de snålade bokstäverna av mitt namn, och strax efteråt hörde jag honom tydligt andas genom nyckelhålet. Till slut lät han höra en svag knackning, och Pepper — så var det överenskomna namnet på min uppassare — anmälde »mr Gargery». Jag trodde att han aldrig skulle sluta torka sig om fötterna och att jag skulle bli tvungen att gå ut och lyfta honom från mattan, men till slut kom han in.
