högra, »om du inte tar illa upp, att ja skulle ge dej de‘ här.»
Jag tog det Joe gav mig och fann det vara en skrynklig teateraffich till en liten huvudstadsteater, annonserande det första uppträdandet i denna veckan av den berömde landsortsamatören, vars enastående prestationer i den tragiska genren, speciellt i Shakspeares dramer, nyligen väckt sådant uppseende i trängre dramatiska kretsar.
När Herbert kom in presenterade jag Joe för honom, och de tycktes komma mycket bra överens, trots Joes högtidliga sätt och underliga manipulationer med sin hatt. I alla fall var jag glad, när Herbert lämnade oss för att bege sig till City.
Joes ärende befanns vara, att miss Havisham anmodat honom meddela mig, att »Estella kommit hem och skulle vara glad att få se mig». Sedan han framfört detta budskap, sökte jag kvarhålla honom hos mig och bad honom komma tillbaka till middag, men han ville icke.
Våra ögon möttes och han räckte mig handen med tydliga tecken till rörelse.
»Pip, käre gamle gosse», utbrast han, »livet ä sammansvetsat om ja så må säga, av skilsmässor. En människa är grovsmed, å en ä klensmed, å en ä kopparlagare. Det måste vara olikhet mellan såna, och en får ta dom me ro. Du å ja ä inte personer som en bör se tillsammans i London. Å ingen annanstans heller utom där en ä ensammen och hemma å bland vänner. De ä inte för att jag är högfärdig utan för att jag vill att var sak ska vara på sin rätta plats, som jag säjer, att du ska inte mera få se mig i dessa mina kläder. Jag passar inte i såna kläder. Jag passar inte
