dej. Den kommer å haka opp sej nånstans. Inte kan du ha hunnit med å tugga den, Pip?»
»Vad är det nu igen?» upprepade min syster i ännu skarpare ton än förut.
»Om du bara kunde hosta upp en liten smula, Pip, så skulle jag råda dig å göra de'», sade Joe alldeles förskräckt. »Var och en kan ha' sitt sätt, men hälsan framför allt.»
Nu blev min syster alldeles utom sig, så hon rusade på Joe, grep tag i polisongerna och dunkade hans huvud mot väggen, medan jag satt i hörnet och tittade på med en min av dåligt samvete.
»Nu kanske du vill säja vad det är, din stora fånstirrande, dumma åsna.»
Joe tittade hjälplöst på henne, bet hjälplöst av en bit bröd och tittade sen på mig.
»Du förstår, Pip», sade Joe högtidligt med smörgåsbiten i munnen och talande på ett mycket hemlighetsfullt sätt, som om vi två voro alldeles ensamma, »du och ja' har alltid varit vänner, och ja' skulle vara den siste å skvallra på dej, men en så'n» — han flyttade på sin stol och stirrade runt golvet och tittade se'n på mig igen — »en så'n förskräckligt stor tugga som den…»
»Har han svalt biten hel?» skrek syster min.
»Du förstår, gamle gosse», sade Joe, fortfarande vänd till mig och inte till mrs Joe, »jag slukade också maten, när ja' var vid din ålder — ofta — och som pojke har jag sett många storslukare; men jag har aldrig sett maken till storslukare som dig, Pip, och det är då ett rent under att du inte har dött.>
Min syster dök ner på mig och fiskade upp mig vid
