»Vi vilja meddela våra läsare en omständighet, som icke är utan sitt intresse i samband med den nyligen skedda lyckosamma och romantiska förändringen i en ung bekant konstidkares i järnbranschen öde (vilket ämne, inom parentes, för vår ännu icke världsberömde medborgare Toobys magiska penna, vars alster ofta inflyta i våra spalter!) Den unge mannens tidigaste beskyddare, följeslagare och vän var nämligen en högt aktad person, som icke är alldeles okänd inom frö- och sädesbranschen och vars mycket trevliga och bekväma affärshus är beläget vid High Street. Det är icke utan stolthet vi utpeka honom, som vår unge Telemarchus uppfostrare, ty det är gott att veta, att det var vår stad som frambragt den man, vilken var
befrämjare av den unge mannens lycka. Sat sapenti.»
Nästa dag steg jag tidigt upp och gick ut. Det var
för tidigt att gå till miss Havisham, så att jag
strövade omkring, byggande vackra luftslott för
framtiden.
Miss Havisham hade adopterat Estella, hon hade så
gott som adopterat även mig, och det kunde knappast
vara något tvivel om att hon hyste planer på vår
framtida förening. Hon hade bestämt mig till att
återuppbygga det ödelagda huset, öppna de mörka rummen för
solljuset, sätta klockorna i gång, tända upp eld på den
slocknande härden, slita bort spindelvävarna — kort
sagt uträtta alla de hjältedåd, som berättas om prinsen
i det sovande slottet, och slutligen gifta mig med
prinsessan Törnrosa.
När jag kom till den gamla välbekanta porten,
frapperades jag av att se den jag minst av allt väntat
