underhållit oss en stund inne i det kvava rummet med miss Havisham, och jag påminde henne om gamla dagar. Jag talte om, att den bleke gossen med vilken jag slagits vid det gamla bryggeriet och jag voro goda vänner nu. Jag påminde mig huru hon, just här, hade kommit mig att gråta över mig själv och över henne, men hon kom icke ihåg eller ville icke komma ihåg det.
»Ni måste veta», sade hon med nedlåtande vänlighet, »att jag icke har något hjärta — om nu det kan ha något samband med mitt dåliga minne i detta fall.»
Jag yttrade några fraser om, att jag tog mig friheten betvivla det. Att jag kände den saken bättre. Att en sådan skönhet utan godhet vore otänkbar.
Men hon upprepade det, hon hade intet hjärta, inga känslor, intet sådant nonsens.
»Det är mitt allvar», sade hon. Om våra öden föra oss mycket tillsammans hädanefter, vore det bäst för er att tro mig.»
När hon talade, kom det plötsligt för mig, att hon liknade någon jag sett. Icke miss Havisham. Men vem det var och vari likheten låg kunde jag icke bli på det klara med.
Vi gingo åter in, och när Estella gick för att kläda sig till middagen, vände sig miss Havisham till mig och viskade:
»Nå, är hon icke vacker, ståtlig, härlig? Beundrar du henne?»
»Var och en som ser henne måste göra det, miss Havisham.»
Hon lade sin arm runt min hals och drog mig intill sig, där hon satt i stolen.
»Älska henne, älska henne, älska henne! Hurudan är hon mot dig?»
