Innan jag hann svara, återtog hon: »Älska henne, älska henne, älska henne! Om hon älskar dig, älska henne. Om hon sårar dig, älska henne. Om hon krossar ditt hjärta — och ju mer tiden går, desto djupare skola såren svida — älska henne, älska henne, älska henne!»
Jag har aldrig sett ett sådant passionerat utbrott som märktes i dessa ord. Jag kunde känna den magra armens muskler strama åt min nacke i krampaktig upprördhet.
»Hör på mig, Pip. Jag adopterade henne för att hon skulle bli älskad. Jag födde och fostrade henne till att bli älskad. Jag gjorde henne till vad hon är för att hon skulle bli älskad. Älska henne!»
Hon upprepade ordet tillräckligt ofta, för att man icke skulle kunna misstaga sig på det. Men om ordet icke varit kärlek utan i stället hat — förtvivlan, hämnd, död — kunde det icke låtit mera likt en förbannelse.
»Jag vill tala om för dig», sade hon på samma hastiga passionerade, viskande sätt, »vad verklig kärlek är. Det är blind dyrkan, oreflekterad självförnekelse, obegränsad undergivenhet, tillit till sig själv och hela världen, och slutligen att giva sitt hjärta åt den man älskar — att trampa på — som jag gjorde.»
Hon slutade med ett skrik, och jag fattade henne om livet, ty hon reste sig upp i stolen och med armarna i luften, som om hon velat kasta sig mot väggen och döda sig i hopplös förtvivlan. Allt detta försiggick på ett par sekunder. När jag satte henne tillbaka i stolen, tyckte jag mig känna en lukt, som jag känt förut, och när jag vände mig om såg jag min förmyndare i rummet.
När han mötte min blick sade han endast:
