litet, och tillade att mannen icke var så lätt att handskas med.
»Jovars, vad han är», sade min förmyndare lugnt. Jag skulle vilje se honom handskas med mig!»
När mr Jaggers återvände reste vi åter till London. Så fort jag kom dit skickade jag en stor torsk och en kagge ostron till Joe (såsom en ursäkt och en ersättning för mitt inhiberade besök), och begav mig därpå till Barnards Inn. När Herbert och jag ätit middag, fann jag att jag måste lätta mitt hjärta för honom. När vi sutto med fötterna mot spiselgallret meddelade jag som en nyhet att jag älskade Estella. Till min förvåning visste Herbert det förut. Men han visste icke att hon kommit tillbaka vackrare än någonsin och att jag älskade henne mer än någonsin.
»Väl för dig», sade Herbert, »att ni redan äro bestämda för varandra. Har du någon aning om Estellas känslor för dig?»
Jag skakade tröstlöst på huvudet:
»Åh, hon är tusentals mil avlägsen från mig.»
»Tålamod, du har tiden för dig.»
Så sutto vi och pratade och Herbert kom in på sina egna bekymmer.
»Har du någonsin i din hemtrakt märkt», sade han, »att barn av mer eller mindre olyckliga äktenskap alltid äro förfärligt angelägna att gifta sig?»
Detta var en så egendomlig fråga att jag endast kunde svara:
»Har du märkt det?»
»Jag vet inte», sade Herbert, »men jag skulle önska veta det. Ty det är just fallet med oss. Min stackars syster Charlotte, som var näst i ordningen efter mig och dog innan hon fyllt fjorton, var ett slående exem-
