håret, men sade ingenting mer än de förskräckliga orden:
»Du kommer med och får medicin, förstår du.»
Någon kvacksalvare då för tiden hade bragt tjärvatten i ropet såsom en utmärkt universalmedicin, och mrs Joe hade alltid ett stort förråd av det i skänken, ty hon trodde på all medicin, som var vidrig. När det ville sig väl, fick jag så mycket utav den varan, det ringaste jag såg sjuk ut, att jag tyckte att jag gick omkring och luktade som ett nystruket staket. Denna minnesvärda afton fordrade mitt allvarliga tillstånd ungefär ett halvstop av eländet, vilket hälldes i min hals, medan mrs Joe höll mitt huvud under sin arm, där det satt fast ungefär som en stövel i en stövelknekt. Joe slapp med halva dosisen, men den måste han svälja (mycket till hans överraskning, där han satt framför elden och mumsade och funderade) »därför att han hade blivit så skrämd».
Att döma av min egen erfarenhet tror jag att han nog blev mera uppskakad efteråt, än han varit förut.
Det var julafton och jag sattes som vanligt till att röra om i juldagspuddingen från klockan sju till klockan slog åtta. Under hela tiden kände jag brödet som en börda på mitt ben, vilket kom mig att ånyo tänka på den där mannen och bördan kring hans ben, och mycket svårt hade jag att hindra smörgåsen att glida ned på fotknölen. Jag lyckades dock smyga mig bort ett ögonblick och gömma vad som tyngde på både mitt ben och mitt samvete, i vindsrummet, där jag brukade ligga.
»Hör!» sade jag när jag slutat mitt arbete och vände mig ett slag i spiselhörnet, innan jag skickades i säng, »är det inte kanoner, Joe?»
